Efter att ha läst ytterligare 6 kapitel i Populärmusik från Vittula är jag inte längre lika säker på att jag tycker om boken lika mycket, de senare kapitlets tycktes för mig mörkare och obehagligare. Det som jag först uppfattade som tragiskt men ändå komiskt känns mer tragiskt nu och hela Mattis och Niilas situation känns verkligen som svensk landsbygdsmisär. Flera obehagliga beskrivningar t.ex av Mattis sommarjobb som råttmördare och mötet med den gamla mannen/yngre kvinnan som ska hjälpa pojkarna att bli av med Niilas spökande farmor, finns i kapitel 6-12 än de tidigare. Att jag tyckte mer om de första kapitlena kan även bero på att dessa senare kapitel innehåller fler metaforer och otydligheter, vilket kan vara fint, men jag grips ofta starkare när någonting beskrivs enkelt och rakt på sak.
En tydlig kulturkrock inträffar i historien när Mattis ena kusin ska gifta sig. Tydligt beskrivs hur de tornedalska männen och kvinnorna sitter till bords, äter, konverserar (eller låter bli att konversera) osv under bröllopet och det hela framställs på ett väldigt stereotypiskt sätt. Detta ställs i kontrast till de ingifta finska släktingar som också deltar på festen och dessa anses vara bortskämda och svagare än tornedalingarna. Även det finska språket anses undermåligt. Mattis farfar och hans många söner sätter stort värde i kroppsarbete och gamla traditioner och de börjar, men först efter lite snaps, skryta om släktens bedrifter och startar tävlingar i armbrytning och bastubadning. Deras påståenden bekräftas också eftersom inte en enda finländare vinner armbrytningen och på samma gång bekräftas lite grann de fördomar som jag tror många hyser, i liten skala, för norrlänningar.
Man skulle kunna kalla det hela en stor kulturkrock, men det faktum att tornedalingarna inte alls försöker skapa någon slags gemensam hybriditet, utan snarare utesluta de ingifta finländarna, gör att ingenting kommer ur krocken. I stället uppfattar jag alltihop som svensk landsbygdmisär som sagt och med det så syftar jag på en stereotypisk bild jag har utav människor i väldigt små samhällen. Denna bild innefattar tydliga hierarkier i skolorna, slagsmål, illa dold alkoholism, otrohet med grannfrun och en alla-känner-alla känsla som gör att ingenting någonsin glöms bort. Kapitel 6-12 har helt enkelt skrämt mig ytterligare för denna stereotyp som jag byggt upp och jag tycker den kulturkrock som kunnat bli något bra bara blev en stor "vi mot dem"-uppvisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar