Blogginlägg 4 - slutgiltig kommentar

Efter att ha läst Populärmusik från Vittula ska jag skriva en slutgiltig kommentar på hela romanen. Jag tycker att boken är bra och intressant, samtidigt som jag hade en konstant obehagskänsla medan jag läste den. Hela samhället och situationen i Pajala känns väldigt otrygg och jobbig, med bland annat släktfejder och viktiga könsstereotyper.

Jag har reagerat på att kvinnor i boken alltid beskrivs som grupper utan specifika identiteter, och minns inte en enda namngiven kvinna i hela boken. Mattis syster och hennes vänner t.ex beskrivs alla på samma sätt, som tuggummi-tuggande och fnissiga. Den kvinnosyn som presenteras i boken är alltså också en del av det som jag tycker blir obehagligt i kombination med fixeringen vid att inte vara knapsu, dvs omanlig.

Ibland har de väldigt icke-glorifierande bilderna som Matti målar upp av sin barndom en humoristisk känsla som gör att boken ändå känns ganska rolig, trots att jag ofta tycker att det obehagliga väger över. Jag tror det beror på min egna skräck för den svenska "landsbygds-misären" som jag tror finns, trots att det säkert inte är lika stor skillnad mellan stad och landsbygd som jag fått för mig.

Jag kan inte riktigt komma på någon annan bok som jag tycker påminner om Populärmusik från Vittula, för boken och temat känns väldigt eget. Jag har nog faktiskt nästan aldrig läst en roman som utspelar sig i Norrland, vilket visar på att bokens karaktärer verkligen lever i periferi.

blogginlägg 3: feministisk analys

Nu har jag läst fram till kapitel 17 i Populärmusik från Vittula och det är dags att göra en feministisk analys på boken. Än så länge tycker jag att det råder stor avsaknad av kvinnokaraktärer i boken, för ofta handlar det bara om huvudpersonen Matti och hans bästa vän Niila. Den mest framträdande kvinnan har varit Niilas farmor, som hemsökte Niila efter sin död. Även Mattis syster och hennes vänner är med ibland, men aldrig som mer än just en syster eller ett gäng tuggummi-tuggande äldre tjejer.

I vissa sammanhang utesluts även kvinnor medvetet, t.ex när Mattis pappa ska berätta för honom om släktens olika fäjder och gamla bråk med andra släkter i samhället. Då lämnar hans mamma de ifred och det verkar inte heller som att systern får ta del av samma berättelser. På bröllopet som jag nämnde i förra blogginlägget sker en tydlig uppdelning av kvinnor och män, då männen tävlar i armbrytning medan kvinnorna efter en stund också vill tävla och då börjar en egen tävling. Även när en supartävling startas mellan ungdomarna i byarna runt Pajala är det bara killar som ställer upp och det framställs som självklart att det ska vara så.

Kvinnorna i boken beskrivs mycket mer utefter sitt utseende än männen och ibland uttalas kommentarer som att "vi får inte glömma släktens kvinnofolk heller, som är vackra och starka kvinnor". Dessa kommentarer uttalas alltid efter att männen en lång stund skrytit om sina (manliga) förfäders bedrifter och ibland avslutas de med att "släkten har en historia av att välja bra kvinnor att gifta sig med".

Jag tycker Populärmusik från Vittula helt misslyckas i en feministisk analys, men samtidigt förstår jag att författaren vill skildra ett samhälle som till stor del är precis lika misslyckat i sin feministiska analys som boken, men då tycker jag att någonting som pekar på ojämställdheten och säger att det inte ska vara så, borde finnas. Nu är jag inte säker på att författaren reflekterat kring hur han framställer kvinnor och män.

blogginlägg 2: hybriditet

Efter att ha läst ytterligare 6 kapitel i Populärmusik från Vittula är jag inte längre lika säker på att jag tycker om boken lika mycket, de senare kapitlets tycktes för mig mörkare och obehagligare. Det som jag först uppfattade som tragiskt men ändå komiskt känns mer tragiskt nu och hela Mattis och Niilas situation känns verkligen som svensk landsbygdsmisär. Flera obehagliga beskrivningar t.ex av Mattis sommarjobb som råttmördare och mötet med den gamla mannen/yngre kvinnan som ska hjälpa pojkarna att bli av med Niilas spökande farmor, finns i kapitel 6-12 än de tidigare.  Att jag tyckte mer om de första kapitlena kan även bero på att dessa senare kapitel innehåller fler metaforer och otydligheter, vilket kan vara fint, men jag grips ofta starkare när någonting beskrivs enkelt och rakt på sak.

En tydlig kulturkrock inträffar i historien när Mattis ena kusin ska gifta sig. Tydligt beskrivs hur de tornedalska männen och kvinnorna sitter till bords, äter, konverserar (eller låter bli att konversera) osv under bröllopet och det hela framställs på ett väldigt stereotypiskt sätt. Detta ställs i kontrast till de ingifta finska släktingar som också deltar på festen och dessa anses vara bortskämda och svagare än tornedalingarna. Även det finska språket anses undermåligt. Mattis farfar och hans många söner sätter stort värde i kroppsarbete och gamla traditioner och de börjar, men först efter lite snaps, skryta om släktens bedrifter och startar tävlingar i armbrytning och bastubadning. Deras påståenden bekräftas också eftersom inte en enda finländare vinner armbrytningen och på samma gång bekräftas lite grann de fördomar som jag tror många hyser, i liten skala, för norrlänningar.

Man skulle kunna kalla det hela en stor kulturkrock, men det faktum att tornedalingarna inte alls försöker skapa någon slags gemensam hybriditet, utan snarare utesluta de ingifta finländarna, gör att ingenting kommer ur krocken. I stället uppfattar jag alltihop som svensk landsbygdmisär som sagt och med det så syftar jag på en stereotypisk bild jag har utav människor i väldigt små samhällen. Denna bild innefattar tydliga hierarkier i skolorna, slagsmål, illa dold alkoholism, otrohet med grannfrun och en alla-känner-alla känsla som gör att ingenting någonsin glöms bort. Kapitel 6-12 har helt enkelt skrämt mig ytterligare för denna stereotyp som jag byggt upp och jag tycker den kulturkrock som kunnat bli något bra bara blev en stor "vi mot dem"-uppvisning.

Poulärmusik från Vittula - blogginlägg 1

Jag tycker att Populärmusik från Vittula varit bra än så länge, det kan bero på att jag tycker väldigt mycket om den här sortens historier som är både lite komiska och tragiska samtidigt. De är intressanta eftersom de blir lättsmälta men inte lättglömda. Medan jag läst har jag tänkt mycket på att den passar väldigt bra in i projektet "De andra" eftersom den visar på hur "de andra" och centrum och periferi kan vara olika för samma grupp, beroende på vem de jämförs med. 

Centrum och periferi i den här boken är skiftande tycker jag, eftersom den bygger upp  två olika synsätt; det ena där Vittulaborna känner sig som "de andra" i Sverige. De är utstötta och undanskymda i landet, passar aldrig in eftersom de antingen bryter på finska eller svenska. I Sverige hamnar de alltid i periferi.

Men det finns även ett kapitel där en svart man från Kongo kommer till Vittula för att byborna ska få träffa och lyssna på en svart människa. I den situationen blir ju han, som inte ens presenteras med sitt namn, i allra högsta grad "den andre". De kallar honom för den svarte eller Afrikanen och på så sätt blir han till och med representant för alla "de andra" I Afrika, i länder han aldrig varit i eller rimligtvis kan veta speciellt mycket mer om än Vittula-borna. I detta avsnitt hamnar istället Vittula-borna i centrum, det är de som blir besökta och som är fler till antalet, det är de som har makt i relationen till den svarta mannen. 

Kung Lear på Stadsteatern

Den 14/11 såg vi Stadsteaterns uppsättning av Kung Lear med Sven Wollter i huvudrollen och med regi av Ole Anders Tandsberg. Shakespears historia handlar om kungen Lear som skänker sitt rike till sina tre döttrar. Han måste ta reda på vem av dom som mest förtjänar hans rike och blir djupt sårad när den yngsta dottern inte vill smickra honom som de äldre. 

I denna uppsättning utspelade sig historien delvis på ett sjukhus men även i Lears egna huvud. Hans vän narren är en ständig följeslagare som både piggar upp och är till besvär. Narren dyker upp med jämna mellanrum och ibland verkar han vara den tokiga av dem båda, men ibland den mer sansade. Jag har inte läst originalhistorien och vet därför inte hur narren framställs där, men i denna uppsättning såg jag honom som Lears hitta på-vän som speglade hans egen galenskap. 

Scenografin bestod av en stor vit sal med dubbeldörrar runt hela väggarna, och med enbart några sjukhussängar eller några andra få föremål på scenen förflyttades man mellan olika platser och medvetanden. Jag tycker att scenografin var väldigt bra gjord och det var även häftigt hur överdrivet de använde blod i vissa scener. I tanken tycker jag att blodhinken borde blivit väldigt osmakligt och konstigt, men av någon anledning så fungerade det. 

Tyvärr tyckte jag att just scenografin var det bästa i pjäsen, för jag hade lite svårt att hänga med i själva handlingen och ibland kändes vissa scener långdragna. 

ett öga rött - tema och motiv

Teman i Ett öga rött är familjekärlek, nationalitet och filosofier om livet. Den påminner om böckerna om Habib som är skrivna av Douglas Foley, fast som en mognare och lite mer samhällskritisk version, skriven för äldre. Det är den också eftersom Habib är menade för barn. Även huvudpersonerna Habib och Halim är ganska lika varann, de är killar i Stockholm som funderar väldigt mycket på sin egen plats och meningen med saker som händer osv, dessutom delar de att de har ursprung i ett annat land vilket tar upp en del av deras funderingar.

En typisk karaktär i båda berättelserna är "den roliga invandrarpappan" med starka åsikter om hur man ska vara och bete sig i Sverige för att lyckas, alternativt för att revoltera mot rasismen. Den här pappan växlar ofta och snabbt i humör och när han är glad blir han väldigt generös och högljudd, men när han är ledsen (pga av problem i hemlandet eller situationer som påminner om gamla tider) är han lågmäld och självkritisk. Han återfinns i väldigt många andra historier som hanterar kulturkrockar, när den "stela svensken" möter den "karismatiska invandraren" och han är en väldigt vanlig stereotyp.

En typsituation i Ett öga rött är ungdomarnas hemmafest med scener som utspelar sig i köket, vardagsrummet och badrummet. Samma scenario med alkohol, borttappade saker och folk som kysser fel person finns med i varannan film och bok för ungdomar och i Ett öga rött kryddas scenen även av lite bråk och att Halim blir utkastad.

ett öga rött - det allmänmänskliga

Halim funderar mycket på sitt arv, vad det innebär att ha arabiskt ursprung, nationalitet och hur mycket det egna jaget definieras utav ursprung och födelseplats. Det är tankar och funderingar som jag tror att alla har någon gång i livet, och kanske särskilt om ens ursprung inte är i landet eller platsen som man lever på. På grund av globalisering och en snabb utveckling flyttar sig människor mer och mer över jorden och därför ser jag denna fråga som allmänmänsklig.

För hur mycket betyder det egentligen vilket språk man talar eller vad ens familj var med om många generationer bakåt i tiden, för vem man själv är idag? Är det fel att glömma sitt ursprung eller måste man fortsätta framåt? Är det dåtid, nutid eller framtid som är viktigast? Frågorna är väldigt många och de kan bli helt vetenskapliga också; vore det bra om alla länder långsiktigt avvecklade sitt egna språk och alla enades om t.ex engelska eller kinesiska som världsspråk (det skulle ju underlätta) eller är språken viktiga?

Halim är övertygad om att han måste bevara sin kultur och han försöker lära sig mer arabisk historia och funderingarna är inte helt relevanta längre fram i boken; då har han redan kommit fram till att arv och nationalitet är mycket viktigt. Antagligen hade detta inte intresserat honom på samma sätt om han bodde i Marocko med sin pappa, eftersom hotet att svennefieras och "utrotas" inte skulle finnas där. Därför kan jag inte helt och hållet identifiera mig med Halim i denna fråga, för jag själv lever i det land och den kultur där min släkt levt så långt bak i historian som man kan hitta. Jag har aldrig känt att min privata historia inte fått utrymme här eftersom muséer (Skansen t.ex), mängder utav filmer osv i vårt samhälle (som man ofta får se i skolan t.ex) handlar om just den nordiska eller svenska historian.