kulturmöten.

Jag ska försöka att inte vara fördomsfull eller så, men jag tänker ändå säga att det mest svenska man kan göra måste vara att åka till fjällen på sportlovet och åka skidor. Visst; norrmän, finskar och en del tyskar åker också slalom. Och självklart andra människor med. Men jag känner mig ändå ytterst svensk när jag blir uppdragen av en lift på ett (förhoppningsvis) snötäckt och soligt fjäll för att sedan kasta mig ner igen, värma mig och dricka varm choklad på ett litet café med en björnpäls och några antika träskidor  upphängda på väggarna. Det är oftast väldigt trevligt och jättekul, men när jag tänker efter har jag nog aldrig någonsin sett någon i en skidbacke som såg ut att ha annat ursprung än just Sverige.

Förutom under klassresan som jag åkte på med hela min förra klass i nian. Vi var tjugoåtta elever från Bagarmossens skola, en skola där eleverna tillsammans talar 81 olika modersmål, och vi åkte till Sälen några dagar i mars för att åka skidor och ha det lite trevligt innan våra fyra år tillsammans var slut. Några av oss hade åkt skidor innan (nästan alla svenskar och en av klassens två norrmän) och vi övertalade de andra att det var det absolut roligaste vi kunde göra med pengarna vi hade samlat ihop. 

Det var när jag såg alla mina klasskamrater, helt skakiga och frustrerade på sina skidor eller sin snowboard, som det slog mig att jag aldrig förr sett en arab, eretrean, ryss, serb eller kurd i backen tidigare. Ingen som inte såg något annat än väldigt svensk ut. Missuppfatta mig inte, även mina gamla klasskamrater är svenska, de lever ju här, men med svensk menar jag i den här situationen någon med ursprung och familj i och från Sverige. Trots att nästan alla från klassen bott i Sverige hela sitt liv eller i alla fall sedan mycket ung ålder var hela skid-kulturen totalt främmande för dem. De visste nog vem Anja Persson var och de hade en svag uppfattning om hur man tar sig fram på skidor, men inte mycket mer. Själv har jag kört störtlopp och värmt händerna i värmestugor sedan jag var pytteliten och för mig är det helt normalt beteende att bli uppdragen på ett berg och sedan åka ner igen. Eftersom jag tycker det är så kul ville jag dela det med de i min klass som aldrig gjort det. 

Men något som jag börjar undra är hur länge fjällen kommer vara dominerade av "den sortens svenskar" som jag definierade ovanför. För jag kommer nog åka med mina barn på skidresa när jag blir vuxen, och sedan kommer de nog åka med sina egna, för det har ju jag alltid gjort under min uppväxt. Men de i klassen som prövade för första gången på klassresan, kommer troligtvis inte göra det och inte deras barn heller sedan.